Okej. Innan vi kickar igång på riktigt är det viktigt att spelreglerna är tydliga, att alla befinner sig på samma sida och att ingen droppar in svettig och andfådd tio minuter in på föreläsningen. Recensionen kommer skrivas med ett par saker förutsatta. Jag antar utan att anstränga mig att ni vet vem Devin The Dude är. Jag rycker på axlarna och förmodar att ni vet att han är oerhört liberal när det kommer till att puffa. Att han är en fenomenal historieberättare med ett kusligt flow nämner jag inte ens, utan fortsätter bara utläggningen som om inget hade hänt.
”Landing Gear” är dekadenta Devins åttonde (eller nionde beroende på hur man numrerar släppen) skiva och rent temamässigt gör han ingen förvånad. Som vanligt handlar det om att få sina p-kulor slickade, om att ta det jävligt lugnt och att röka knark och dricka alkohol i kopiösa mängder. Han vet vad han är bra på, den kära Devin, och fortsätter alltså att satsa på sina starka och tidigare framgångsrika hästar.
Albumet innehåller tolv trevliga spår, alla på sitt eget lilla vis, välpolerade och intressanta. Produktionsmässigt är ”lunk” det överlägset bästa substantivet att använda sig av. Musiken släpar sig fram i makligt takt, samtidigt som Devin, till synes halvsovandes i en sackosäck, viskar fram sina oforcerade budskap.
Några av de tolv lärjungarna sticker givetvis ut mer än sina konkurrenter. ”I can’t make it home” imponerar med sin brutala ärlighet och sitt öppenhjärtiga vemod. ”Me, You” är skivans i särklass starkaste låt. Den har stor potential att leta sig in bland folks ”Devin The Dude”-undermedvetna.
Kort och gott. Detta är en säker, snygg och stilren skiva som den inbitna fanatikern absolut inte kommer bli besviken på. Ladda ner, köp, slå in och ge bort. Det finns en stor chans att ”Landing Gear” kan bli detta årets musikaliska julklapp.
(Devin The Dude, här i full pilotmundering, blandar knark och alkohol, som ingens företag.)
