Vi kan inte straffa oss ut ur ett krig som göder monstret

Sverige befinner sig i ett permanent upptrappningsläge. Varje ny skjutning eller sprängning följs av krav på hårdare tag. Varje ny drog följs av krav på fler befogenheter. Men ett samhälle kan inte eskalera i all evighet utan att till slut börja äta av sig självt.

Militariserad kamp mot droger leder nästan alltid i en och samma riktning: maktkoncentration, undantagstänkande och förskjutna rättssäkerhetsprinciper. I Colombia och Mexiko mördas journalister, politiker och poliser när kampen tagit över staten. Det börjar alltid med retoriken om krig. Det fortsätter med speciallagar. Och det slutar med att demokratin får stå tillbaka för ordningen.

Det känns symptomatiskt när riksdagsledamoten Katja Nyberg, tjänstledig polis anställd vid Nationella operativa avdelningen och tidigare narkotikabekämpare i Stockholms ravekommission, själv åker dit med fingrarna i syltburken. Hon som har varit Sverigedemokraternas ansikte utåt i polisfrågor. Symboliken är brutal. Den moraliska fanbäraren visar sig vara människa. En nedrans partyknarkare? Sponsrad av skattebetalarna.

Samtidigt pundar svensson blåljusdramatik på dumburken, dyrkandes den feta blå linjen. Vi konsumerar brottsbekämpning som underhållning och förväxlar dramaturgi med politik. I rutan finns tydliga hjältar och skurkar. I verkligheten är gränserna mer suddiga.

När sossarnas rättspolitiska talesperson Therese Carvalho talar om att Sverige riskerar att bli maffiastyrt och öppnar för “maffialagar” är det ytterligare ett steg i samma gamla populistiska tango. Mer undantag. Fler specialregler. Mindre proportionalitet. Frågan ställs aldrig på allvar: Kan vi verkligen straffa oss ur det här?

Titta på New York och de så kallade Rockefeller drug laws från 70-talet. Livstid. Ingen pardon för knarkrelaterad kriminalitet. Symbolpolitik i stenhård förpackning. Låste man in människor? Ja. Försvann narkotikan? Nej. Däremot växte fängelsepopulationen explosionsartat och hela samhällen slogs sönder. Till slut monterades lagarna ner.

Samtidigt ser vi hur hur den folklige räven, Rawa Majid, fritt projicerar sitt våldskapital i Sverige, från utlandet. När kingpins med geopolitiska kopplingar kan jobba på distans – med terrorism åt Iran enligt uppgifter i medier – blottläggs statens begränsning. Lagens långa arm är aldrig tillräckligt lång.

Vi står alltså med dubbla hot: en organiserad kriminalitet som blir allt mer systemutmanande – och en politisk reflex att möta varje hot med mer makt till staten. I den korselden är rättssäkerheten första offret.

Det verkligt farliga är inte att vi bekämpar brott. Det är att vi gör det utan utvärdering. Utan att mäta effekt. Utan att våga ifrågasätta grundantagandet att mer repression alltid är lösningen. För varje ny åtstramning flyttas gränsen för vad som anses rimligt.

Frågan är inte om vi ska bekämpa kriminalitet. Frågan är hur. Och till vilket pris.

När ska vi vakna och utvärdera narkotikapolitiken på riktigt? Innan vi, i vår iver att krossa monstret, själva förvandlas till ett – och kör demokratin i diket?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen