Spricka i nolltoleransen: fem av åtta partier vill utvärdera kriminaliserat bruk

I veckan höll paraplyorganisationen Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, en politikerutfrågning om psykisk hälsa, skadligt bruk och beroende. Utfrågningen sändes på nätet och samlade företrädare från samtliga riksdagspartier: Karin Rågsjö från Vänsterpartiet, Anna Vikström från Socialdemokraterna, Nils Seye Larsen från Miljöpartiet, Christofer Bergenblock från Centerpartiet, Jakob Olofsgård från Liberalerna, Christian Carlsson från Kristdemokraterna, Cecilia Gustafsson från Moderaterna och Leonid Yurkovskiy från Sverigedemokraterna.

Fem partier öppnar för översyn av narkotikastrafflagen

Den mest uppmärksammade frågan under utfrågningen kom när partierna fick svara ja eller nej på om de vill se en översyn av narkotikastrafflagen. Där blev skiljelinjen tydlig. Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna svarade JA. De största populisterna Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna svarade NEJ.

Det innebär inte att dessa partier nu driver legalisering. Men svaren visar att en majoritet av partierna i panelen åtminstone öppnar för att granska den nuvarande kriminaliseringen av eget bruk. I ett land där narkotikapolitiken länge präglats av nolltolerans är det ett besked som sticker ut.

Centerpartiets Christofer Bergenblock var tydligast i sin öppning. Han sade att partiet kan tänka sig att se över avkriminalisering av eget bruk för personer med skadligt bruk eller beroende, samtidigt som han markerade att Centerpartiet fortsatt säger nej till legalisering. Sverigedemokraternas Leonid Yurkovskiy avvisade däremot en sådan förändring och sade att partiet inte ser avkriminalisering eller legalisering som vägen framåt.

Bred samsyn om vård och samordning

När partierna fick frågan hur rätt vård ska säkerställas för personer med skadligt bruk eller beroende var svaren betydligt mer samstämmiga. Nästan samtliga återkom till Samsjuklighetsutredningen, behovet av bättre samordning mellan psykiatri, beroendevård, socialtjänst och kommuner, samt att människor inte ska falla mellan stolarna.

Karin Rågsjö från Vänsterpartiet betonade kopplingen mellan beroendesjukdomar och psykisk ohälsa. Anna Vikström från Socialdemokraterna sade att partiet står bakom samsjuklighetsreformen men lyfte frågor om ansvarsfördelning och finansiering. Nils Seye Larsen från Miljöpartiet talade om snabb hjälp, regionernas ansvar, anhörigstöd och civilsamhällets roll.

Christofer Bergenblock från Centerpartiet sade att samhället bör lämna begreppet ”missbruk” och i stället tala om skadligt bruk och beroende som sjukdom. Han lyfte lågtröskelverksamheter, sprutbyte, brukarrum och ett rättssystem som leder människor till vård i stället för straff. Jakob Olofsgård från Liberalerna talade om hur människor hamnar mellan kommuner, regioner och psykiatri, och lyfte en nollvision mot lidande och död.

Christian Carlsson från Kristdemokraterna beskrev beroende som en sjukdom som kräver vård, behandling och förebyggande insatser. Cecilia Gustafsson från Moderaterna betonade tydligare ansvarsfördelning, socialt stöd och modellen Bostad först. Leonid Yurkovskiy från Sverigedemokraterna sammanfattade partiets linje med orden resurser, tillgänglighet och ansvarsfördelning, och sade också att det finns brister i svensk narkotikapolitik samt att partiet är nyfiket på skademinimerande delar i narkotikautredningen.

Reformviljan prövas mot dagens system

Samsynen bland politiker låter nästan så bra att man för ett ögonblick kan tro att svensk narkotikapolitik redan har reformerats. Men det är just där glappet blir tydligt. Politikerna talar om vård, samordning och mänskligt stöd, men verkligheten är fortfarande nolltolerans, urinprov, misstänkliggörande, straff och stigma. En person som använder narkotika möter inte bara vården. Den möter också rättsväsendet.

Det är också slående hur mycket upprepning det finns i svaren. Alla säger att människor inte ska falla mellan stolarna. Alla säger att beroende ska ses som en sjukdom. Alla säger att vården måste bli mer samordnad. Men om alla redan vet detta, varför har systemet då fått fortsätta så länge? Om alla politiker ser att människor bollas runt mellan socialtjänst, psykiatri, beroendevård och rättsväsende, då är det inte längre ett kunskapsproblem. Då är det ett politiskt misslyckande.

Det eviga tjatet om medberoende och anhörigstöd måste också granskas. Självklart behöver anhöriga hjälp. Självklart ska barn, partners och föräldrar inte lämnas ensamma med oro, skuld och praktiskt ansvar. Men frågan är varför anhöriga överhuvudtaget tvingas bära så mycket. Om svensk narkotikapolitik inte var så oerhört stigmatiserande kanske färre människor skulle gömma sitt bruk, undvika vården och dra sig undan från familj och samhälle. Då kanske anhöriga inte lika ofta skulle tvingas bli vårdkoordinatorer, krisstöd, ekonomiskt skyddsnät och akutinsats på samma gång.

När politikerna gång på gång säger att människor faller mellan stolarna erkänner de i praktiken att dagens system inte fungerar. Det gäller inte bara vården. Det gäller hela synen på narkotika. Först skapas ett system där människor med beroende riskerar att straffas, registreras och stämplas. Sedan konstaterar samma system att anhöriga behöver mer stöd för att hantera konsekvenserna. Det är bakvänt. Ett mindre repressivt system skulle sannolikt minska både lidandet för den som använder narkotika och bördan för människorna runt omkring.

Civilsamhällets roll lyfts fram

Samma sak gäller talet om civilsamhället. Flera partier lyfte ideella organisationer som viktiga aktörer. Det kan vara sant, och det finns föreningar som gör livsviktiga insatser, särskilt när vården inte räcker till. Men det är också rimligt att fråga vilka organisationer politikerna egentligen syftar på. Menar de brukarorganisationer, skadereducerande initiativ och personer med egen erfarenhet? Eller menar de nykterhetsrörelser och gamla knarkkrigare som i årtionden motarbetat reform, misstänkliggjort brukare och spridit moralpanik om narkotika?

Samsjuklighetsreformen blir nästa stora test

Utfrågningen är särskilt aktuell eftersom samsjuklighetsreformen nu rör sig framåt. Regeringen har lagt propositionen En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd. Förslaget innebär bland annat att regionerna ska organisera vården för personer med skadligt bruk eller beroende så att den ges samordnat med annan psykiatrisk vård. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2028.

Det innebär i praktiken att regionerna ska få ett tydligare ansvar för vård och behandling vid beroende, medan socialtjänsten fortsatt ska ansvara för stödinsatser som boende, sysselsättning och anhörigstöd. Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, har samtidigt varnat för att reformen kräver realistiska förutsättningar, tydlig ansvarsfördelning och tillräcklig finansiering för att inte skapa nya glapp.

Det är mot den bakgrunden som frågan om narkotikastrafflagen får ny tyngd. Om vård, skademinimering och samordning ska vara vägledande principer kan trycket öka på att också se över hur kriminalisering påverkar människor med beroende eller skadligt bruk.