Metastudie: Kroppens egna cannabinoider kan förklara löparens rus

En ny vetenskaplig översiktsartikel i The Neuroscientist lyfter fram endocannabinoidsystemet som en central förklaring till det som ofta kallas “runner’s high” – den känsla av välmående, minskad stress och dämpad smärta som vissa upplever efter uthållighetsträning.

Artikeln publicerades online den 7 maj 2026 och sammanfattar forskning om hur kroppens egna cannabinoidliknande signalsubstanser samverkar med bland annat endorfiner, dopamin och serotonin.

Runners high inte bara endorfiner

Löparens rus har länge förklarats med endorfiner. Den nya översikten beskriver i stället ett mer komplext biologiskt samspel där flera signalsystem aktiveras samtidigt. Forskarna menar att endocannabinoidsystemet verkar ha en särskilt viktig roll som samordnande mekanism.

Det handlar inte om cannabisbruk, utan om kroppens egna endocannabinoider. Dessa ämnen liknar cannabinoider i hur de påverkar vissa receptorer i kroppen, men produceras naturligt av människan. Två centrala ämnen är anandamid, ofta förkortat AEA, och 2-AG.

Enligt artikeln ökar cirkulerande endocannabinoider på ett relativt pålitligt sätt vid måttligt intensiv uthållighetsträning. Ökningen kopplas till flera typiska drag hos runner’s high: bättre humör, mindre ångest, smärtdämpning och en känsla av flyt.

Kroppens eget cannabinoidsystem

Endocannabinoidsystemet består bland annat av signalsubstanserna anandamid och 2-AG samt receptorer som CB1 och CB2. Systemet är inblandat i reglering av humör, aptit, minne, smärta, immunförsvar och stressrespons.

Det gör systemet särskilt intressant i träningssammanhang. Vid uthållighetsträning verkar kroppen inte bara svara med klassiska stress- och belöningssignaler, utan även med lipidbaserade signalämnen som kan påverka både hjärna och kropp.

Forskarna beskriver anandamid som särskilt kopplad till de subjektiva upplevelserna av löpning, såsom välbefinnande och motivation. 2-AG kan i högre grad vara kopplat till återhämtning, inflammation och vävnadsreparation efter fysisk belastning.

Varför löpning verkar sticka ut

Översikten pekar på att löpning ofta ger en starkare endocannabinoid respons än exempelvis cykling. En möjlig förklaring är att systemet kan ha utvecklats för att stödja uthållighetsrörelse hos arter som människor och hundar.

Flera faktorer verkar påverka effekten. Måttlig intensitet, minst 20 minuters aktivitet och en viss vana vid träningsformen kan öka sannolikheten för att uppleva runner’s high. I laboratoriestudier tycks humöreffekter ofta bli tydliga efter omkring 30 till 35 minuter, medan endocannabinoidnivåer kan toppa direkt efter passet.

Det betyder inte att alla får samma effekt. Runner’s high är subjektivt och varierar mellan individer. Vissa upplever tydlig eufori och flyt, andra bara ett mildare lugn eller ingen särskild förändring alls.

Endorfiner har fortfarande en roll

Artikeln avfärdar inte endorfiner. I stället placeras de in i ett större biologiskt sammanhang. Endorfiner verkar främst bidra till smärtdämpning och stressreglering, särskilt vid hårdare eller längre träningspass.

Forskarna betonar dock att endorfiner inte ensamma verkar kunna förklara löparens rus. En viktig invändning är att perifera endorfiner inte lätt passerar blod-hjärnbarriären, vilket gör det svårare att koppla dem direkt till humörförändringar i hjärnan. Tidigare studier där opioidsystemet blockerats har dessutom visat att deltagare fortfarande kan uppleva eufori och minskad ångest efter löpning.

En neurokemisk orkester

Forskarna beskriver runner’s high som en “neurokemisk orkester”. Endocannabinoiderna spelar en framträdande roll, men de verkar tillsammans med flera andra system.

Dopamin kopplas till belöning och motivation. Serotonin påverkar humör. Noradrenalin och adrenalin bidrar till vakenhet och aktivering. BDNF, en tillväxtfaktor i hjärnan, kopplas till neuroplasticitet och kognitiva effekter av träning. Leptin binder samman energibalans, rörelse och motivation.

Poängen är att inget enskilt ämne verkar bära hela effekten. Löparens rus uppstår snarare när flera system samverkar vid rätt intensitet, varaktighet och biologiskt tillstånd.

Relevans för cannabisforskningen

För cannabisområdet är studien intressant eftersom den visar hur centralt endocannabinoidsystemet är även utan yttre cannabinoider. Kroppen har ett eget system för cannabinoidliknande signalering, och detta system påverkas av vardagliga beteenden som motion.

Det kan bidra till en bredare förståelse av varför cannabinoidreceptorer och endocannabinoider är viktiga i forskning om smärta, stress, humör och återhämtning. Samtidigt är det viktigt att skilja mellan kroppens egna endocannabinoider och ämnen från cannabisväxten, som THC och CBD.

Cannabis och runners high?

En intressant följdfråga är om fytocannabinoider, alltså cannabinoider från cannabisväxten, kan förstärka eller förändra upplevelsen av runner’s high. Hypotesen är biologiskt rimlig eftersom både träning och cannabinoider påverkar endocannabinoidsystemet, men forskningen bör tolkas försiktigt: studierna visar främst förändrad träningsupplevelse, inte säkert förbättrad prestation.

I en enkätstudie från 2019 med 605 vuxna cannabisanvändare i amerikanska delstater med legal marknad uppgav 81,7 procent att de använde cannabis i samband med träning. De som gjorde det rapporterade också mer fysisk aktivitet per vecka, och många uppgav att användningen ökade träningsglädje, återhämtning och motivation. Eftersom studien byggde på självrapportering kan den inte visa orsakssamband, men den pekade ut ett tydligt mönster bland aktiva användare.

I en senare crossover-studie i verklig miljö jämfördes 49 deltagares löpning med och utan cannabis. Under passen med cannabis rapporterade deltagarna mer positiva känslor, mer lugn, större träningsglädje, mer dissociation och fler runner’s high-symtom. De rapporterade också lägre smärtnivå efter löpningen. Samtidigt verkade produktform, cannabinoidinnehåll och hur “high” deltagarna kände sig inte tydligt förklara träningsupplevelsen.

En kontrollerad laboratoriestudie med 42 regelbundna användare gav en liknande men mer nyanserad bild. Deltagarna tränade både utan cannabis och efter användning av antingen THC-dominant eller CBD-dominant cannabisblomma. De rapporterade mer positiv affekt, större träningsglädje och fler runner’s high-symtom efter cannabis, men också högre upplevd ansträngning. Effekten på träningsglädje var större i CBD-gruppen, medan THC i högre grad kopplades till att passet kändes mer krävande.

Sammantaget tyder studierna på att fytocannabinoider kan påverka hur träning upplevs, särskilt hos personer som redan använder cannabis. Det är däremot mer korrekt att säga att de kan förstärka upplevelser som liknar runner’s high än att de bevisat ökar kroppens naturliga löparrus.

Källa

The Neurochemical Orchestra of the Runner’s High: A Narrative Review of Neuromodulatory Mechanisms with a Focus on Endocannabinoids

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen