Det är ett välkänt faktum att svenskar (renlevnadsmänniskor som vi är?) är emot narkotika och håller med om att all sådan hantering ska straffas mycket hårt. Men hur förledd är svensken egentligen av statsmakterna och intresseorganisationerna.
På frågan ”Varför förbjuder man inte alkohol?” svarar en av skribenterna på Drugsmart.se följande:
Hejsan!
Tack för din fråga, en av förklaringarna kan vara att alkoholen varit en del av vår kultur under mycket lång tid. Det gör att människor anser den vara en självklar ingrediens i deras tillvaro och knappast skulle acceptera ett förbud. När man ska förbjuda sådant som berör många människor är det viktigt att de flesta håller med om att förbudet är viktigt och rätt, annars kommer många att försöka bryta mot förbudet och även de som inte gör det kommer inte att tycka att det är ett allvarligt brott. Den typen av lagar kan undergräva förtroendet för lagstiftningen och göra så att människor börjar tycka att det inte är så viktigt att följa andra lagar heller.Därför har man valt att i stället försöka skydda dem som använder alkohol så mycket som möjligt med hjälp av information, åldersgränser o liknande.
/Drugsmart
Precis samma tankegång som den ”upplyste” skribenten för här, kan appliceras på cannabisförbudet, eller på narkotikaförbud i allmänhet. Lagstiftarna ställer sig bakom sina förbud, med motiveringen att ”svenska folket” vill ha ett förbud. Men när gjordes egentligen en opartisk, sund och KORREKT mätning av den siffran tidigare? Det måste ha varit mycket omfattande att faktiskt ta reda på detta och sedan göra lagstiftning av det. Nej. Hade man idag legaliserat cannabis så hade fler människor kunnat göra sig en opartisk uppfattning om ämnet, varför det är intressant att notera att holländare knarkar mindre än svenskar i allmänhet och att dem har förstått att cannabis är något ”tråkigt” och inte förbjudet och spännande. Därför fungerar systemet med coffeeshops.
Den svenska narkotikakontrollen är född utav Nils Bejerot och ingen annan. Det är ett faktum att det är svenska polisen och deras kringliggande intressenter som stod för det första narkotikaförbudet, 1969 års narkotikalag. I partilinjen så fanns tidigare ingen direkt hård linje, men med hjälp av retorik och dumma grafer lyckades en ”polisläkare” (han var aldrig färdigutbildad) och dessutom kommunist (med Mao som förebild) övertyga ALLA att narkotika minsann var en av dem största farsoterna vi har att handskas med. Tyvärr har politiker och partier ända sedan Bejerot sjöng i talarstolen inte tänkt efter och förstått att det inte fanns någon grund för narkotikaförbudet från början.
Cirka 4/6 av all ”narkotika” idag är cannabis, något som inte avskräckte förbudspolitiken, utan snarare gjorde politiska partier till rena hälsonämnder i frågan. Rök är farligt, hasch är livsfarligt. Att röka är smutsigt, dem är alltså smutsiga nergångna människor som ”röker på” och blir ”helt galna”. Fördomarna haglar fortfarande idag, men för första gången syns en stor motvikt till Carnegie institutets hållning (vilken är den intresseorganisation som har två medlemmar som sitter i Riksdagen) att narkotika är en farsot som sprider sig som en löpeld i svenska samhället.
Den svenska narkotikapolitiken fungerar tydligen för vi har en lägre konsumtion av narkotika än ”övriga” Europa? Nej, tittar vi på totalkonsumtionen i Sverige, så ser vi bara det som polisen plockar och det fortsätter vara en knapp procent av totaltillgången på narkotika. Felet som förbudsmänniskorna hela tiden gör är att dem tror sig ha alla fakta om allt som finns på bordet. För hur skulle det se ut om polischefen ”inte visste”. För det gör dem inte, då hade ALLA redan idag blivit arresterade. Men dag ut och dag in tror alla gamla tanter och gubbar att ”ja dem vet nog att slå dem där hascharna…” Men det vet dem inte. Polisen tittar inte på varje gathörn, men den paranoida idén att så skulle vara fallet har gjort narkomaner till landets största ”hot”, i takt med att mördare och våldtäktsmän går fria då resurserna hela tiden klubbas till ”narkotikarelaterade” brott. Det är svensk ”linje” i sin helhet.
Dessutom så sker ”nyrekryteringen” (fan dem får det att låta som om det är en arbetsintervju) i andra länder. Det är bara att åka till Holland eller Danmark så kan man njuta av liberal högerpolitik som inte syftar till att efterlikna maoistisk vänsterpolitik med övervakning, en mellanmjölk av politiska ”kompromisser” och ett narkotikapolisväsende som inte är av denna världen. I Danmark är det helt lugnt att röka en joint på öppen gata. Risken är stor att någon ber om ett par bloss. Situationen i Holland är ännu gynnsammare. Detta kan svenska myndigheter OMÖJLIGT se. Men dem är tydligen säkra på att ”den svenska” ungdomen inte knarkar så mycket. Nej, dem knarkar inte här, där man får 3000 kronor i böter för det, utan dem åker till Danmark (precis som jag) och röker på helt riskfritt. Det tar 3 timmar med tåg, det stod tom i GP. Hur enkelt är inte det?
I många år har Sverige hyllats i diverse statskramande mediemogulers nätverk som ett samhälle nästan utan problem. Tyvärr så döljer man det man inte vill visa här, precis som i övriga EU, fast skillnaden är att vi är så vana vid skygglapparna att vi inte ser på oss själva ordentligt. Den svenska narkotikakonsumtionen är HÖG och dödligheten är HÖG. Punkt slut.
Dags att inse att Bejerot hade fel? Kanske det. Men först måste vi få upp ögonen för det faktum att man inte kan förvalta gamla smutsiga teser i ett modernt upplyst samhälle. Avpolitisera narkotikaforskningen, tillsätt oberoende organ som ska undersöka situationen de facto och tillåt narkotikaforskare från utlandet att tala här och IGNORERA ingen, det tjänar man inget på.
Och just det…legalisera cannabis, så har man löst 80 % av alla narkotikafall någonsin, så kan staten gärna fokusera på heroinet och amfetaminet, två droger som tillsammans med alkohol utgör en dödlig mix. Cannabis kan inte döda dig, den som säger det ljuger. Precis som staten ljuger om ”hur lite vi knarkar.”
Insändare av Adam.
Länkar:
