Swedish police officers observing a person sitting on the ground in a European urban square at twilight, with a POLIS vehicle nearby

Det ska vara svårt att vara knarkare – men vad gör det egentligen för nytta?

En ny svensk studie visar hur personer som använder förbjudna droger anpassar sitt utseende, beteende och rörelsemönster för att undvika polis och ordningsvakter. Deltagarna beskriver en vardag där kontrollen är ständigt närvarande – även när någon polis inte syns till.

Studien har genomförts av forskare vid Stockholms universitet och Linnéuniversitetet och publicerats i International Journal of Drug Policy. Forskarna har intervjuat 20 personer med lång erfarenhet av förbjudna droger och återkommande kontakter med polis eller ordningsvakter.

I stället för att enbart fråga vad narkotikapolisen gör med människor undersöker forskarna vad människor gör för att navigera, undvika och göra motstånd mot kontrollen.

Poliskontroll som en del av vardagen

I Sverige är både innehav och eget bruk av narkotika kriminaliserat. Det har lett till att en stor del av polisens narkotikaarbete riktas mot mindre narkotikabrott. Enligt statistiken som forskarna hänvisar till gällde 94 procent av de anmälda narkotikabrotten under 2024 innehav eller eget bruk.

Studien bygger på intervjuer som genomfördes under 2025 vid två lågtröskelverksamheter i Stockholm. Hälften av deltagarna rekryterades vid ett ideellt dagcenter som erbjuder bland annat mat, hygien och tillgång till digitala tjänster. Den andra hälften rekryterades vid Stockholms sprututbytesprogram.

Deltagarna var i genomsnitt 49 år gamla och majoriteten var män. Nästan hälften saknade bostad och många av de övriga bodde i stödboende eller försökslägenheter. Amfetamin var den vanligaste drogen i gruppen, men även heroin, cannabis, bensodiazepiner och alkohol förekom.

Kroppen och kläderna blir misstänkta

Deltagarna beskrev visitationer, identitetskontroller, förhör och risken att föras bort som återkommande inslag i vardagen.

Det var inte bara innehav av droger som kunde väcka uppmärksamhet. Även kläder, kroppshållning, dåliga tänder, låg vikt och föremål som ryggsäckar eller verktyg upplevdes kunna göra en person misstänkt.

En deltagare berättade att han hade stoppats när han gick mellan två förorter på natten med en ryggsäck. En annan beskrev hur han försökte äta regelbundet trots hemlöshet och tung opioidanvändning, eftersom ett magert och undernärt utseende gjorde att butikspersonal och vakter började följa honom.

Forskarna beskriver hur helt vardagliga omständigheter – en ryggsäck på natten, slutna ögon på ett tåg eller en mager kropp i ett köpcentrum – kunde omvandlas till tecken på misstänkt droganvändning.

Det ledde till att deltagarna försökte kontrollera hur de såg ut och betedde sig. Några undvek öppna drogscener och vissa stödverksamheter för att inte förknippas med andra personer som polisen betraktade som narkotikaanvändare.

Motstånd mot etiketten ”missbrukare”

Ett centralt resultat är att deltagarna motsatte sig den identitet som de upplevde att polisen och samhället placerade på dem.

De ville inte beskrivas som irrationella, våldsamma eller oförmögna att fatta egna beslut. I stället beskrev de sig själva som lugna, respektfulla, ärliga och icke-våldsamma.

Flera betraktade sin droganvändning som ett sätt att fungera eller må bättre. Drogerna användes enligt deltagarna för att få energi, kunna koncentrera sig, hantera abstinens eller lindra psykiska och kroppsliga besvär.

De gjorde också en tydlig skillnad mellan eget bruk och brott som skadar andra människor. Att använda en förbjuden drog betraktades som ett brott utan direkt offer, till skillnad från exempelvis våld, inbrott eller stöld.

Deltagarna uppgav samtidigt att den svenska kriminaliseringen inte påverkade om de använde droger eller inte.

Övervakningen skapar utanförskap

För flera deltagare handlade kontrollen inte bara om risken att gripas eller få böter. Den påverkade också känslan av att få finnas i det offentliga rummet.

En hemlös kvinna berättade att hon sökte sig till källare, undanskymda platser och mörka hörn eftersom hon upplevde att hon inte var välkommen någonstans. Hon beskrev det inte som ett sätt att kunna begå brott i fred, utan som en konsekvens av att ständigt bli bortkörd.

En annan deltagare berättade att ordningsvakter ofta följde efter honom i butiker. Han upplevde att de redan hade bestämt sig för att han skulle begå brott. Misstänksamheten kunde i sin tur göra honom så provocerad att han reagerade på det sätt som vakterna förväntade sig.

Forskarna menar därför att övervakningen ibland kan fungera som en självuppfyllande profetia. En person behandlas som ett framtida problem, reagerar på behandlingen och får därefter reaktionen använd som bekräftelse på den ursprungliga misstanken.

Kunskap används som skydd

Deltagarna beskrivs inte som passiva mottagare av kontrollen. De hade utvecklat omfattande kunskaper om hur polis och ordningsvakter arbetar och använde olika strategier för att minska risken för ingripanden.

En vanlig strategi var att inte visa rädsla eller nervositet när polisen närmade sig. Att plötsligt vända bort blicken, byta riktning eller börja röra sig snabbare kunde uppfattas som misstänkt.

Andra betonade vikten av att hålla sig lugn även när de upplevde sig provocerade. Genom att inte bli aggressiva kunde de undvika att situationen eskalerade och samtidigt motbevisa föreställningen om att personer som använder droger automatiskt är våldsamma.

Deltagarna använde även kunskap om lagar, rättigheter och myndighetsrutiner för att ifrågasätta ingripanden. Det kunde handla om att vägra lämna kollektivtrafiken när de hade giltig biljett eller protestera mot en provtagning som de ansåg saknade stöd.

Studien återger också allvarliga berättelser om upplevt övervåld och påtvingade kroppsliga prov. Forskarna har dock inte kontrollerat dessa händelser mot polisrapporter, domar eller andra externa källor. Materialet består av deltagarnas egna berättelser och upplevelser.

Sällsynta möten där rollerna förändras

De flesta deltagarna hade svårt att föreställa sig ett liv där de fortfarande använde droger men inte samtidigt var föremål för kontroll.

Studien innehåller ändå några ovanliga situationer där den vanliga maktbalansen förändrades.

I ett fall bad en polis en deltagare att använda sin kofot för att snabbt öppna en dörr där två personer misstänktes ha tagit en överdos. Deltagaren kunde därefter hjälpa till att ge naloxon.

Kofoten, som i ett annat sammanhang sannolikt hade väckt misstankar, blev i stället ett livräddande verktyg. Personen som normalt betraktades som ett kontrollobjekt erkändes tillfälligt som kunnig, kapabel och nödvändig.

Forskarna ser händelsen som ett exempel på hur personer som använder droger kan bemötas som fullvärdiga medborgare utan att först behöva överge sin identitet eller anpassa sig till bilden av hur en respektabel person ska vara.

Studien gäller inte alla som använder droger

Forskarna framhåller att resultaten inte kan generaliseras till alla personer som använder förbjudna droger i Sverige.

Urvalet bestod av 20 personer i Stockholm. De flesta var medelålders, många var hemlösa eller socialt utsatta och samtliga hade lång erfarenhet av droger. Gruppen omfattade inte mindre synliga rekreationsanvändare, exempelvis personer som använder cannabis eller andra droger i privata miljöer utan kontakt med lågtröskelverksamheter.

Studien kan därför inte visa hur vanligt ett visst bemötande är, eller hur svenska cannabisbrukare i allmänhet upplever polisen. Den ger däremot en detaljerad bild av hur människor som ofta befinner sig i polisens blick beskriver kontrollens påverkan på sina liv.

Forskarna vill se avkriminalisering

Forskarna drar slutsatsen att kriminaliseringen påverkar betydligt mer än själva risken att bli lagförd.

Den formar människors val av kläder, platser, umgänge och beteende. Den påverkar också deras självbild och känsla av att tillhöra samhället.

När eget bruk och innehav är förbjudet blir personer som använder droger i praktiken skyldiga på förhand, medan polis och ordningsvakter får avgöra när lagen ska tillämpas strikt och när medkänsla eller informell tolerans är motiverad.

Det skapar enligt forskarna ojämna maktförhållanden, oförutsägbarhet och risk för godtyckliga ingripanden.

Studiens avslutande rekommendation är tydlig: människors möjligheter att utveckla självständiga och stärkta identiteter skulle förbättras om innehav och eget bruk av droger inte längre var kriminaliserat.

Källa

Artikeln i International Journal of Drug Policy

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen