Nyheter

Den mörka bilden av narkotikapolitiken

Hur lyckad är egentligen den svenska narkotikapolitiken? -Mycket lyckad! menar ansvariga politiker och knarkkrigare i maskopi med polisen. ”Bäst i världen” är en inte helt ovanlig beskrivning från det hållet.
Det här påståendet grundar sig på statistik, enligt vilken få svenska ungdomar prövar narkotika. Konstig nog, så kan emellertid den så omhuldade narkotikapolitiken inte ens leva upp till detta sitt favorit- och huvudargument längre.

Enligt BRÅ har nämligen antalet unga som åkt fast för narkotikabrott ökat kraftigt de senaste åren. Polisen försöker förklara sin misslyckade kamp med att de är så mycket duktigare nu för tiden och därför gör fler beslag etc.

Tro inte på denna lögn! Statistik-fixande poliser är en realitet och dessutom är det inhumant när rättsväsendet fokuserar på narkopyramidens bottenskikt.

Tillgänglig statistik visar med all önskvärd tydlighet att den narkotikapoltik som dominerat i Sverige sedan 70-talet inte alls är lyckad. Sedan slutet av 90-talet har polisens beslag av cannabis ökat kraftigt. Hur gärna myndigheterna än vill, så beror detta inte på att polisen blivit effektivare. Möjligen effektivare på att frisera statistik, i så fall.

Antalet gripna i narkotikarelaterade brott är en indikator på befolkningens sug efter illegala droger!

Gissa vilken färg cannabis har? 🙂

 

 

Om nu polisens önsketänkande stämmer, så skulle ju priserna på droger stigit, eller hur..?

Och om nu Bejerots idéer hade fungerat, så borde vi väl ha mindre missbruk idag? Nehej, det har tydligen inte blivit så att Sverige har befriats från narkotika..

Diagram från CAN (PDF)

I Sverige är allt som rör narkotika stigmatiserat, problematiska konsumenter får ”skylla sig själva”, unga skräms bort från knarket med hjälp av okunskap och osanningar. Detta skattefinansierade tabu leder bl a till social utfrysning av illegala droganvändare. Det medför också stigande kostnader och ökad belastning på rättsmaskineriet med påföljd att mera akut brottslighet inte hinner handläggas eller åtgärdas.

Ett Sverige som vid det här laget enligt planen borde vara fritt från narkotika, har alltså vid en internationell jämförelse många dödsfall bland tunga missbrukare. Fler än i några s k drogliberala länder.

Men det här med internationell jämförelse där vi är både duktiga (nyrekrytering) och dåliga (dödsfall)  säger långt ifrån allt. Vi ser inte Marocko eller Mexiko från våra gränser. Sverige är ett litet land i utkanten av Europa och det lär nog ha hjälpt till att försköna bilden av vår narkotikapolitik.

En förklaring till den hårdhet som i Sverige präglar attityden mot narkotikakonsumenter, är arvet efter kulturprotektionisten Nils Bejerot, som för ungefär 40 år sedan ”forskade” fram en mycket dogmatisk politik och fick med sig hela landet på sin oförsonliga narkotikasyn.

Extrema lagar som är tänkta att göra Sverige fritt från narkotika, används systematiskt för att kontrollera medborgare, som i fallet med Jesper Nilsson. Att polisen är aktiv i den svenska narkotikadebatten är dessutom ett etiskt problem, med tanke på dess självklara egenintresse.

Självfallet är narkotikabekämpning en fråga om prioriteringar. Varje krona som spenderas på att tappa medborgare på urin, betyder mindre medel till att bekämpa organiserad brottslighet.

Kriminalisering av narkotika leder till korruption t o m inom polisen!

Del 2 – Just nu- hur blåser vindarna?

Den svenska modellen med kriminalisering av brukare/missbrukare enligt lag, är omodern och är på väg ut. Det går inte att försvara vår stränga politik med hänvisning till vissa globala konventioner och samtidigt strunta i nutida rekommendationer från samma organisationer som varit medskapare till dessa konventioner.

Det blir i förlängningen mycket dyrt för samhället att vara frikostig med hårda fängelsestraff och en stark polis, speciellt när det alltid finns flera nya villiga och beväpnade ersättare i den illegala narkotikaekonomin. Vi talar resurs- och kapitalförstörelse av den högre skolan. Den nuvarande narkotikapolitiken liknar mest av allt  ett svart hål som slukar mängder med monetära och personella resurser, men som inte lämnar någonting substansiellt i utbyte.

Den orimliga synen på narkotikaproblemet leder dessutom till rättsröta.

“I Sverige är narkotikadomarna betydligt strängare än i de flesta

jämförbara länder. Enligt straffrättsprofessorn Per Ole Träskman är

det dags att utmönstra grundteorin för dagens narkotikapolitik –

den 40-åriga nollvisionen.”

Från: Lägre beviskrav vid narkotikabrott (PDF)

Den svenska narkotikapolitiken är utopisk och saknar verklighetsanknytning, vilket går att se redan i dess grund. Det kan vara svårt att tro, men nyligen fick i vår riksdag Alliansen + SD genom beslut om en fortsatt kamp mot droger fram till år 2015 och då med det föga realistiska målet ”ett narkotikafritt samhälle”.

Oppositionen förefaller trots allt ha röstat mot det delförslag som innehåller denna idiotiska formulering. Så det fina i kråksången är alltså att det verkar som att ”den politiska enigheten”, som Maria ”Träsket” Larsson & Beatrice ”Lila kuvertAsk åberopar i tid och otid, tillhör historien.

Något som politiker och intresseorganisationer (läs RNS) ofta ältat på senare år, är de stackars barnen till alla missbrukare och deras rätt att skyddas från narkotika. I Sverige har vi redan lagar som ska leda till granskning av familjeförhållanden när personer med sociala problem är i kontakt med myndigheter.
Deras propagerande målar upp en bild där det inte finns några lyckliga barn till brukare/missbrukare. Skitsnack så klart, men det är så propaganda fungerar. Den måste vara lättillgänglig och lättbegriplig.

Den ålderdomliga narkotikapolitiken i vårt land har ett allvarligt inbyggt fel. Fokus ligger nästan uteslutande på unga (enligt statistiken ofta tillfälliga) brukare, vilka prioriteras för att de inte ska ”fastna i missbruk”, medan de som de facto befinner sig i ett aktivt missbruk behandlas som redan förlorade fall. I försöket att hålla nere antalet ungdomar som prövar narkotika, offrar vi dem som redan förlorats till knarket.

Del 3 – Framtiden

Myndigheterna och deras medaktörer i knarkkriget nöjer sig aldrig, vilket inte är så konstigt, med tanke på den helt orealistiska målsättningen -ett samhälle fritt från narkotika. Sverige kanske skulle kunna bli fritt från droger men då måste vi alla ha chip i nacken och många fler kulturpoliser.

Paniken bland knarkkrigarna är uppenbar. Media är inte längre idel öra, möjligtvis med undantag av Aftonbladet, och går inte längre automatiskt i maktens ledband, basunerande ut dess budskap. När unga (tack vare Internet) kan skilja verkligheten från propagandan, överrumplas det trötta etablissemanget som alltför länge fört en helt otidsenlig och inhuman politik.

Vi är ändock en cannabisskrift, så därför är följande fantasiartikel, från Drugnews, ett bra avslut och exempel på hur kampen mot droger falnar.

USA-strid om medicinsk marijuna

Förbannad lögn och önsketänkande! Hela 74% av amerikanerna vill legalisera medicinsk marijuana!

One Reply to “Den mörka bilden av narkotikapolitiken

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hoppas du gillade artikeln!

Cannabis.se kommer alltid att vara öppen och gratis för läsarna, men idag har många annonsblockerare och arbetet med hemsidan tar mycket tid. Snälla hjälp oss genom att handla produkter från våra annonsörer.