Nyheter

Drogliberalismen- en motkultur

I denna drogliberala blogg som du just läser, har vi skrivit om cannabis och narkotikapolitik i snart 3,5 år. Detta är inlägg nummer 1000 !

 

Under denna förhållandevis korta tid har vi märkt att västvärldens syn på illegala droger är stadd i snabb förändring.
I Jantelandet Sverige, med nationaldiagnosen hippieallergi, har dock flera års pekpinnepolitik resulterat i dagens otrevliga diskussionsmiljö, där t ex många av reformivrarna inom drogdebatten misstänkliggörs som kriminella, eftersom ju till och med själva bruket av en otillåten drog är olagligt i det här landet.

Vetenskapen med sina nya omvälvande rön om cannabisens gynnsamma effekter i de mest skilda medicinska sammanhang, får oftast stå tillbaka för unkna ideologier i den till synes eviga kampen mot droger.

Dessbättre inser allt fler att knarkkrigets skuldbeläggande moralism nu hör historien till, samt att framtidens narkotikapolitik istället måste kännetecknas av tolerans och medmänsklighet. Långsamt förändras även Sverige och den fullständigt orealistiska visionen om ett narkotikafritt samhälle får allt svårare att vinna gehör.
Snart är det dags att sluta fred i drogkriget och allt tyder på att denna konflikt för knarkkrigarnas del kommer att sluta med ovillkorlig kapitulation. Logiskt tänkande, förståelse av ekonomiska realiteter och en ökande insikt om hampans förträfflighet som miljöräddare, universell medicinalväxt och en utmärkt, relativt ofarlig rekreationsdrog, är de faktorer som kommer att dra bort mattan under knarkkrigarnas fötter.

 

 

Vi som skriver för Cannabis.se vill att bloggen ska uppfattas som en alternativ nyhetskälla och en motkraft till den dominerande narkotikamoralismen som alltför länge har frodats i Sverige. Vi är liberaler och kanske t o m drogliberaler, men inte så som etablissemanget definierar det senare. Att vara drogliberal borde väl ändå innebära att man anlägger en positiv grundinställning till friheten hos varje individ att själv bestämma hur hon eller han ska förhålla sig till droger, utan att någon utomstående bestämmer detta åt en.
Den äkta drogliberala inställningen medför en pragmatisk samhällssyn som känns naturlig för dagens världsmedborgare. Onaturligt för oss är däremot de faktum att religiös rasism format dagens narkotikapolitik, att politiska populister vilseför väljarna och att poliser med fascistoida befogenheter systematiskt och godtyckligt trakasserar människor som avviker från normen.

Vi är alltså enligt vår egen definition stolta drogliberaler, som förbehåller oss rätten att själva bestämma vad vi ska använda oss av för godsaker i naturens skafferi!

Dessutom finns en uppsjö av forskning, kulturell kunskap och historiska bevis som bekräftar att vi kämpar för en gammal god vän till mänskligheten, som blivit orättvist anklagad på absurda grunder och sedan utkörd ur gemenskapen som paria.

Låt oss ändra på den saken!

Cannabis: en historisk återblick

Cannabis kommer ursprungligen från södra och centrala Asien. Belägg för att människor använt plantan i medicinskt och/eller berusande syfte, finns så långt tillbaka i tiden som 3000 år f Kr.
Ett fynd, som utgörs av förkolnade rester av cannabisfrön vid rituell förbränning, har t ex hittats på en gammal begravningsplats i nuvarande Rumänien.

Cannabis har också nyttjats av de gamla hinduerna, liksom sikherna i Indien och Nepal sedan tusentals år. Även för forntidens assyrier var örtens psykoaktiva egenskaper kända. Växten användes i vissa religiösa ceremonier och kallades då quanubu, vilket (ungefärligen) lär betyda ”sätt att framställa rök på”. Det är sannolikt härifrån det moderna ordet cannabis härstammar.

Assyrierna introducerades förmodligen till cannabis av skyter och thraker, vilkas shamaner brände cannabisblommor för att uppnå ett tranceliknande stadium. Medlemmar av Dionysus-kulten, som tros ha funnits i Trakien (nuvarande Bulgarien, Grekland och Turkiet), anses också höra till historiens cannabisanvändare.

Kinesisk cannabis

2003 hittades i Xinjiang-regionen i Kina en läderkorg fylld med frön och fragment från cannabis intill en mumifierad shaman, som bedöms ha dött för 2 500- 2 800 år sedan.

Kinesiska skrivtecknet för cannabis- Ma

Enligt Illustrerad Vetenskap testade den medicinskt intresserade kinesiske kejsaren Shen Nung hundratals örter för att se vilken effekt de hade. 2735 före Kristus skrev han ned sina observationer, där han bl a varnade för att ”överdrivet bruk av hampa kan få en att se odjur”.
Samtidigt tycks han ha rekommenderat måttlig användning av örten, eftersom han även skrev ”använd över lång tid skänker bruket kontakt med andarna och gör kroppen lätt”.

En historisk ”kändisdrog”

Det förekommer uppgifter om att cannabisanvändningen i form av religiösa sakrament var utbredd såväl bland judar som tidiga kristna och muslimer.

Såvitt vi vet, har cannabis aldrig varit utsatt för kriminalisering förrän en bit in på 1900-talet. Trots att vi diskuterar en medicinalväxt med mångtusenåriga anor, som uppskattats av många av historiens namnkunniga som t ex Abraham Lincoln och flera övriga grundare av Amerikas Förenta Stater.

Dessutom fanns det naturligtvis flera cannabisentusiaster i den s k Haschklubben i Paris vid 1800-talets slut. Klubben räknade flera framstående bohemiska författare och konstnärer bland sina medlemmar. Alexander Dumas, Victor Hugo och Eugène Delacroix, för att bara nämna några.

MarieJeanne

Även i England har man lyckats påvisa ”smögande” bland dåtidens kulturelit. När arkeologer hittade pipor i Shakespeares trädgård vid hans hem i Stratford upon Avon och undersökte dessa, visade det sig att det fanns spår av cannabis i dem. Det här föranleddes av att forskare uppmärksammade stycken i författarens texter som verkade vara influerade av innehållet i hans pipa.

 

Var cannabis en av hans inspirationskällor..?

Alkoholförbudet gjorde cannabis populärt

Den 19 januari 1920 trädde det amerikanska förbudet mot alkoholhaltiga drycker i kraft. Resultatet blev att många jänkare provade att berusa sig på marijuana, som såldes på s k tea-pads, en benämning på illegala caféer som sålde ”mexikanskt opium”, som en del kallade cannabisen.

Andra vanliga benämningar på det kära barnet Mary Jane var t ex; ”jive”, ”weed” ”viper”,”reefer”, ”golden leaf,” och ”Texas tea”. Inte minst kunde man höra dessa smeknamn i de sångtexter som var populära under jazz-eran. Vad tror ni att Ella Fitzgerald kan ha syftat på när hon sjöng ”When I´m Low I Get High”? Många svarta musiker sjöng om marijuana och använde sig då av gärna av det behändiga kodordet ”tea” som i den välkända ”Tea for Two”. Benny Goodman framförde ”Texas Tea Party” o s v. Vissa var mera rakt på sak; ”Sweet Marijuana Brown”, ”Smoking Reefers” och ”Weed”, t ex.

Även beat eller beatkulturen, en motrörelse som växte fram under femtiotalet, associeras med cannabisrökning. Många som identifierade sig med ”the beat generation” var öppna för afroamerikansk kultur och musik. Det var subkulturen beat som sedermera transformerades till hippierörelsen.

Den 28 augusti 1964 hände något som för all framtid skulle förändra rockmusiken. Den dagen träffades nämligen Bob Dylan och The Beatles i det engelska bandets hotellsvit, där Bob introducerade engelsmännen till cannabis. Lite pinsamt var det kanske när Ringo, som inte visste ett jota om etikett i rökarsvängen, tog emot den av Dylan framsträckta jointen och rökte upp hela själv, utan att skicka den vidare.

Emellertid har musikvärlden noterat att den mest fruktsamma och kreativa perioden hos något popband i historien började den här dagen och höll i sig länge och väl, eftersom Beatlarna från och med nu rökte dagligen. ”The Swingin’ Sixties” var här och uppenbart var att cannabis spelade en huvudroll i den kollektiva, kreativa resa genom den psykedeliska världen.

I takt med att hippierörelsen vann mark och att drogkonsumtionen i dess spår blev allt mer varierad, uppstod också nya, psykedeliska konstformer.
De hemvändande amerikanska soldaterna som under vistelsen i Vietnam hade börjat använda illegala droger, drev troligen på utvecklingen genom att sprida cannabis och andra, tyngre droger över hela USA.

En rökpaus i Vietnamkriget… Den s k shotgun-tekniken används.

Andra pådrivande händelser under sextiotalet var populariseringen av LSD genom bl a Timothy Leary, som vid Harvarduniversitetet blev inspirerad av den gästföreläsande författaren Aldous Huxley. Efter en tids ivrigt självexperimenterande blev Leary LSD-profet och förespråkade syra som en terapeutisk och välgörande drog.
Hans fras ”Turn on, tune in, drop out!” kan ses som startskottet för den hippierevolution som nu drog över USA.

Hemma i Sverige sveptes vi förstås med av vindarna från väster. På sextiotalet satt konstnären Öyvind Fahlström i Hylands Hörna och demonstrerade haschpipor tillsammans med läkaren och TV-personligheten Moltas Eriksson. Inför den TV-tittande allmänhetens ögon tände han också sin offentliga holk. Åtminstone hävdade han att det var hasch han rökte.

Cannabis i den moderna motkulturen

På internetforum som Swecan och Flashback förekommer det en hel del stavfel och idioti, men det var existensen av dessa hemsidor som gjorde att svenska NORMAL kunde uppstå. Även om NORMAL i Sverige plågades av organisatoriska problem och endast levde under några år så var det tack vare dessa idealister som vi bl a kunde uppleva marijuanamarscher i Sveriges huvudstad.
Odlarnästet Swecan var också en stor inspirationskälla när denna blogg grundades. Tidningen Flashback som driver forumet med samma namn, är en annan viktig hörnsten i den moderna svenska motkulturen som utbildat nyfikna svenskar i droger m.m. sedan 1983.
Idag är grundaren Jan Axelsson kanske mest känd runtom i världen som en frihetlig publicist och försvarare av mer eller mindre accepterade subkulturer.

Flashback värnar om våra subkulturer och deras yttrandefrihet

I många stora EU-länder ses det inte som något underligt att liberala och gröna politiker arbetar för skademinskning (harm reduction), vilket går hand i hand med avkriminalisering.
I Sverige har det väl (dessvärre) inte förekommit något motsvarande de senaste 20-30 åren även om saker håller på att hända men mer om det i vårt profetiska stycke om framtiden.

Det organiserade motståndet

NORML, (The National Organization for the Reform of Marijuana Laws) är en amerikansk icke-vinstdrivande organisation med säte i Washington DC.
Den grundades 1970 av Keith Stroup med 5000$ från Playboy-stiftelsen som grundplåt och dess syfte är att avskaffa förbudet mot att myndiga amerikaner på ett ansvarsfullt sätt ska kunna använda cannabis.
Detta ska enligt planerna uppnås genom att NORML informerar allmänheten och på så sätt skapar opinion för att legalisera cannabisbruket.
Organisationen utgör ett stöd både för dem som står åtalade för brott mot rättsmaskineriets marijuanalagar och dem som arbetar för att legalisera cannabis.

DPA (Drug Policy Alliance) är en organisation med säte i New York som delvis sponsras av den stormrike filantropen George Soros. Ledare för DPA är en högutbildad herre vid namn Ethan Nadelmann.
Organisationens mål är att få slut på det skadliga kriget mot droger genom lobbying och att utbilda världen i alternativet legalisering, dvs av staten reglerade drogmarknader, där hänsyn tas till olika drogers relativa farlighet.

ENCOD (European Coalition for Just and Effective Drug Policies) heter den belgiska paraplyorganisationen för organisationer och företag som vill reformera narkotikapolitiken. Huvudsakligen sysslar ENCOD med politisk lobbying i maktens korridorer i Bryssel. De är även med och organiserar årliga demonstrationer som vanligtvis genomförs i Wien i samband med FN-organisationen UNODCs konferenser.

Gemensamt för dessa ideella aktivister, elektroniska tankesmedjor och organisationer, är att svenska knarkkrigare spottar och svär över deras blotta existens.
Men vad knarkkrigarna inte verkar förstå är att det missriktade och odemokratiska hatet de därigenom uppvisar är just precis vad drogliberalerna behöver. Skitsnacket från knarkkrigare som (förvånansvärt ofta är skattefinansierat) och handlar om dessa diffusa ”mörka krafter” är den bästa reklamen för drogliberalismen.
Tack!

Knarkkrigaren

Den vanligt förekommande och ofta nedsättande benämningen drogliberal har kommit att uppfattas som något negativt just därför att det är en produkt av knarkkrigets hegemoni. Det är därför vi på denna blogg ofta använder termen knarkkrigare, då det för oss är ett sätt att ge igen med samma mynt och förhoppningsvis sprida denna beteckning på drogmotståndarna.
Språket är ett viktigt verktyg, så om vi vill utplåna den negativa klang som ordet ”drogliberal” väl ändå har, får vi slå vakt om vår integritet och frihetssträvan och bemöta de sedvanliga svartmålningen från knarkkrigarhåll.
Men mest av allt behövs personligt kurage och oräddhet!

Vår definition av knarkkrigare är personer som på ett eller annat sätt har intresse av att bevara den befintliga maktstrukturen. Det kan vara p g a ekonomiska intressen där Hasselas idéspridning är ett ypperligt exempel. Deras verksamhet med behandlingshem genererar vinster som återinvesteras i reklam och propaganda, vilket resulterar i ännu större vinster, etc…

Det är häpnadsväckande att skattebetalare dels får pynta räkningen för den så kallade vården på behandlingshemmen och dessutom sponsrar propaganda som HVB-branschen producerar för att påverka politiska makthavare och den allmänna opinionen!

Nolltolerans mot Bejerots idéer!

Polisläkaren och professorn Nils Bejerot, som inledde sin bana som ideologisk korsriddare med att ”rädda” svenska barn från serietidningarnas fördärvliga inverkan, bytte så småningom verksamhetsfält. Han engagerade sig i svensk drogpolitik och gjorde under många år sitt bästa för att grundlägga knarkkrigarnas oförsonliga hållning till droger, tyvärr med viss framgång.

Nisse Bejerot gjorde livet surt för mången flummare…

Bejerot ansåg att hög tillgänglighet av droger ökade konsumtionen av dessa och likställde missbruk med en epidemisk sjukdom. Det var även han som etablerade uttrycket narkotikafritt samhälle.
Med synnerligen tveksamma statistiska metoder slog han fast att ett obetänksamt experiment i Stockholm i mitten av 60-talet med fri förskrivning av metadon, morfin och amfetamin ökade antalet missbrukare och att detta alltså visade att man var inne på fel väg.
Han lyckades därefter genomdriva sina restriktiva idéer utan större problem. Nils Bejerot blev en mycket inflytelserik auktoritet i drogfrågor under många år och var verksam i fram till sin död 1976.
Man kan nog utan vidare utnämna honom till den restriktiva svenska narkotikapolitikens fader.

Knarkkrigaren kan också vara fientligt inställd till drogreformer p g a en innerlig övertygelse om att droger enbart är av ondo, vare sig denna övertygelse kommer från en religiös tro eller om den grundar sig i dennes personliga bakgrund (om någon älskad närstående dött av en överdos t ex).

Oavsett vilket skälet till knarkkrigarens droghat kan vara, kännetecknas dessa människor av en ovilja/oförmåga att lugnt och sansat resonera om en eventuell avkriminalisering av droger. Det spelar ingen roll hur pass logiska, medmänskliga eller t o m ekonomiska argument som reformivrare redovisar; de håller ändå envetet fast vid sin Nancy Reagan-attityd:

En notorisk nejsägare- Nancy Reagan

En annan, i vårt tycke mycket osympatisk och ful grej som knarkkrigarna kör hårt med, är att misstänkliggöra hela medicinska marijuana-konceptet. De verkar vilja övertyga allmänheten om att enda anledningen till att folk använder sig av cannabis i medicinskt syfte, är att de vill kunna ”knarka” i lugn och ro under förevändning att deras bruk är medicinskt motiverat. Ingenting kunde vara längre från sanningen!

Den vetenskapliga dokumentationen om cannabisens välgörande inverkan på den mänskliga organismen står i dagsläget höjd över alla misstankar om att det skulle förhålla sig på annat sätt. Nästan dagligen kommer nya forskningsrön om hur kroppsegna cannabinoider befrämjar vår hälsa och att brist på dessa kan tänkas orsaka vanligt förekommande sjukdomstillstånd.
Att försöka undergräva den medicinska cannabisen genom att hävda att användarna bara är ute efter ruset, är i högsta grad förolämpande och tyder på en människosyn som inte återfinns hos någon empatisk medmänniska!

Eftersom vi (till skillnad från flertalet knarkkrigare) är väldigt måna om att dokumentera våra källor, så är våra inlägg alltid länkade till de vetenskapliga artiklar som genererat nyheten ifråga.

Visst kan det i den enorma boom av cannabisapotek i USA finnas en och annan som av euforiska skäl myglat till sig ett recept som berättigar till medicinsk cannabis, men det fenomenet är säkerligen övergående (nya, mer seriösa föreskrifter) och mera  undantag än regel.

Besläktat med det här resonemanget är knarkkrigares anspelningar på att motståndare själva ”knarkar”. Detta är naturligtvis ett försök att misstänkliggöra reformivraren, så att det ska framstå som att personen ifråga propagerar ”i egen sak” och bara vill förändra lagarna för att själv få jämn tillgång till droger och knarka av hjärtans lust.

Vissa drogliberaler använder sig säkerligen av en del illegala droger i rekreationssyfte, men långt ifrån alla. Dessutom förmodas brukarna drabbas av skamkänslor om det nu skulle förhålla sig så att de stämplas som ”knarkare”.
Åter ett exempel på hur det rådande knarkparadigmet försöker skuldbelägga droganvändare genom ett fördömande språkbruk.

Därför är det viktigt att vara tydlig i det här avseendet och t ex påpeka att man bör avstå från att kalla sin meningsmotståndare för ”alkoholist”, även om denne skulle ta en grogg eller ett glas vin någon gång. Alkoholist och knarkare är ord som indikerar att någon är fast i ett beroende, vilket inte alls behöver vara fallet om man använder sig av t ex cannabis, som ju i nuläget (medicinskt felaktigt) rubriceras som narkotika.

Något knarkkrigarna inte är speciellt intresserade av, är att jämföra alkohol med cannabis. Skälen till detta är ganska uppenbara. Medan alkoholen vid hög konsumtion åstadkommer stora kroppsliga skador och många dödsfall som direkt eller indirekt kan tillskrivas drogen, saknas motsvarande siffror för cannabisen!
Ett annat skäl till knarkkrigarnas ovilja att föra den här typen av resonemang, är att alkoholen kostar oss otroligt stora summor i form av alkoholrelaterad sjukdomsvård, rehabilitering, arbetskraftsbortfall, kostnader för rättsväsendet etc, etc…
Det samhället vinner på den högt beskattade alkoholen, förlorar vi på dessa utgifter och mera därtill.

Cannabisen orsakar å andra sidan nästan inga av dessa offentliga kostnader, så där skulle den skatt samhället får in kunna användas till nyttigare saker än att behöva reparera drogens skadeverkningar.

På sin höjd kan knarkkrigaren börja hojta om cannabispsykoser, men dessa drabbar en liten minoritet av dem som provar hasch eller annan cannabis och förutsätter troligtvis en latent patologi, vilket innebär att psykosen i alla fall med stor sannolikhet skulle ha utlösts av någon annan katalysator förr eller senare.

En rätt vanlig missuppfattning är att alla drogliberaler vill legalisera samtliga droger, vilket inte alls stämmer överens med verkligheten.
Många av dem som skulle platsa i kategorin drogliberaler, är intresserade endast av att legalisera s k soft drugs, dit ju cannabis räknas, medan andra är beredda att gå mycket längre i sin legaliseringsiver.

Om du frågar en anhängare till etablissemanget, d v s någon som företräder den nu gällande, repressiva lagstiftningen och vägrar resonera om sakfrågor när det gäller droger, så får du säkert till svar att drogförespråkarna och legaliseringsanhängarna är representanter för ”Mörkrets makter” eller liknande diffusa generaliseringar.
Dessa personer ser oftast drogliberalismen som ett hot mot det uppväxande släktet och en ideologisk inkörsport till Knarkträsket, ur vilket få eller inga tros kunna räddas till ett tryggt och produktivt Svensson-liv, vilket vanligen förutsätts vara den livsstil som är mest eftersträvansvärd.

Sen finns det ju förstås de som är helt ointresserade och därmed okunniga om narkotika och drogdebatten. Det här segmentet av befolkningen har länge utgjort en majoritet och varit största målgruppen för knarkkrigarnas manipulativa propaganda.

Rädslan för repressalier och mytbildningen kring illegala droger avhåller det stora flertalet från att någonsin prova sådana på ett säkert sätt. För dem som ändå någon enstaka gång beslutar sig för att göra det, sker debuten sannolikt i ett redan alkoholberusat tillstånd, varför upplevelsen troligen inte blir så positiv.

Media

Medierna spelar en viktig roll som opinionsbildare och inom den här yrkeskategorin förefaller det ha hänt en del på senare år. Tidigare har massmedierna uteslutande haft en roll som åsiktsförmedlare och språkrör för den rådande knarkhegemonin i landet. Med andra ord har medierna i stort sett alltid rapporterat på ett sådant sätt om droger, att det speglat det politiskt korrekta, rådande synsättet.

Tänkte väl att Homer var vår kille..! 😉

Men nu kan plötsligt noteras en vilja att föra en mera balanserad debatt om huruvida nolltolerans är ett realistiskt, eller över huvud taget önskvärt sätt att betrakta drogproblematiken på. Ett exempel på detta är Magnus Linton, en frilansande journalist som numera ofta rapporterar för DN och SR i en mycket pragmatisk ton om Latinamerika där avkriminalisering och tanken om skadereduktion sprider sig på kontinenten.

Ett annat exempel på att nya vindar sveper genom landet, är SVT, som nyligen sände den relativt objektiva dokumentären Sanningen om cannabis.

http://www.youtube.com/watch?v=Y–WfEvdPQw

Idag är det tydligt att journalistkåren piskas av medborgarjournalister och bloggare som inte behöver blidka chefredaktörer eller ägare. Ett exempel på detta är Newsmill där användarna står för innehållet även om det på senare tid skvallrats en del om tilltagande censur av insänt material. Eftersom vem som helst kan yttra sin åsikt där och det är relativt högt i tak redaktionellt sett, så är drogliberala och politiskt nytänkande texter vanligt förekommande på denna hemsida.
Fria portaler med insändare kanske inte är något nytt men det som gör Newsmill till något speciellt är den dynamiska exponeringen av användarnas texter både på den egna sidan och på koncernkusinen DN.se.

Utmanare i medielandskapet som t.ex. Nyheter24 med förhållandevis unga skribenter verkar inte hämmas av politisk lojalitet eller korrekthet i samma utsträckning som etablerade massmedier.
Sveriges Radio P3 är en annan modern nyhetskälla som på ett ovanligt sakligt sätt rapporterar om narkotikafenomenet i samhället utan att partiska ”experter” får komma till tals alltför ofta.
Enligt rastaforskarnas analys är P3 Nyheter den redaktion i Sverige som spottat ur sig det minsta antalet osakliga rubriker innehållande orden dödsknark och haschplantor.

Knarkkrigets terminologi är ett stort problem som kräver en samlad motattack, då det är just språkbruket som fördummar den stora massan. Eftersom alla illegala droger betraktas som ”narkotika” (eller knark) i lagens ögon, blir mediernas skildringar onyanserade. Det kan lika gärna handla om cannabis som heroin i rubrikerna.

Man kan ju fråga sig hur ordet knark över huvud taget gjorde sin entré i det svenska språket?
Får man tro Birgitta Stenberg, 78, författare med en ansenlig produktion bakom sig, var det hon själv som vid 18 års ålder tillsammans med den två år äldre, lidelsefulle men självdestruktive poeten Paul Andersson myntade uttrycket som ett slags kodord för narkotika. Det här skedde i Paris i början av 1950-talet.

Debattörer och fria skribenter måste bli bättre på att bemöta intetsägande ord som dödsknark och internetdroger, i synnerhet när dessa yttras av lagens väktare och tullare.
Nedsättande tillmälen som pundare och knarkare hanteras bäst genom att ifrågasätta om den som fällde kommentaren även hatar alkoholister och människor som är beroende av legalt föreskrivna mediciner.
Påpeka också gärna att beroende inte har något med tvivelaktig moral eller karaktärsbrister att göra! Det är just den här typen av positiva motargument som allt oftare kommer fram i kommentarer till massmedias artiklar om droger och knark.

Journalister som vill gardera sig, har för vana att tala om polarisering i drogdebatten. Detta är något som vi har svårt att förstå. Vilken polarisering..?
I nuläget är det bara knarkkrigets hegemoni som gäller. Det är verklighetsfrånvänt att frammana bilden av två motpoler, när det i själva verket är knarkkrigarna som sätter agendan, fastställer vad som är moraliskt rätt och får alla bidrag.
Vi ser detta som en djupt odemokratisk fördelning av skattemedlen! Det är löjligt att drogliberalerna ska pådyvlas skulden för att narkotikapolitiken inte kan diskuteras på ett neutralt sätt.

Framtiden

Cannabis.se startades därför att de flesta svenskar har en felaktig uppfattning om cannabisväxten.
När kampen mot droger startade för drygt 100 år sedan så grundades det i rasism och klassklyftor. De rationella skälen var få och på samma sätt gick det till under åttio- och nittiotalet när crackepidemin i Staterna skulle bekämpas med hårdhandskarna.
I dagens Sverige är kanske skälen till detta krig inte fullt så ondskefulla men osakligheten består och istället är det det vinstintresse och rädslan för storskalig prestigeförlust som håller igång den ideologiska brasan.

Vi räknar kallt med att Kaliforniens medborgare gör världen en tjänst i vinter och röstar ja till riktig legalisering. Det som håller på att ske i den gyllene staten påverkar resten av USA, vilket i sin tur kommer att påverka resten av världen.

California Dreaming, eller…?

Pendeln håller på att svänga och därmed är det även dags för utveckling av denna blogg. Snart kommer Cannabis.se 2.0 med en bakomliggande organisation som hjälper till att snurra hjulen ännu snabbare i Sverige.
Tanken är att vi inte bara ska syssla med blogginlägg och nyhetsförmedling. Bloggen ska breddas med ytterligare medieformat som hör till den moderna webben och på längre sikt drömmer vi dessutom om att kunna ägna oss åt grävande journalistik.

Bloggen finansieras i huvudsak med annonser, men än så länge är marknaden för liten i detta land och inkomsterna således mycket små. För att utveckla bloggen till en seriös nyhetskälla, så ber vi er läsare om ekonomisk hjälp. Vi lovar att gratis tillhandahålla vårt material och det är därför donationer behövs för att ta det här projektet till nästa nivå.

Politiskt så händer det f n en hel del i Sverige. Med tillkomsten av Piratpartiet, har Sverige återigen ett liberalt parti där integritetsaspekten gällande narkotikalagstiftning kommer att beaktas. En sann pirat kan inte godkänna systematisk kränkning av medborgares rättigheter i knarkkrigets namn, vilket riksdagskandidaten Carl Johan Rehbinder resonerar kring i sitt fenomenala blogginlägg ”Den förlamande skräcken för drogliberalism”.

Tack vare Alice Åström m fl så är Vänsterpartiet det enda riksdagspartiet i Sverige som officiellt sett ifrågasätter statens stöld av medborgares blod och urin. I Alliansen går det att finna några få modiga politiker från Fp och C som är tveksamma till knarkkriget och huruvida nitisk kriminalisering av eufori över huvud taget fungerar.

Bort med skamstämpeln!

Vi anser att frigörelsen i högsta grad hänger på att brukarna vägrar skämmas för sin livsstil och vågar visa det. Helt orealistiskt är det inte att folk törs röka öppet i samband med Smokefest om några år. Redan idag sker det under liknande tillställningar i grannländerna.Frågan är bara hur många fler martyrer som krävs för att komma dit?
Vi måste helt enkelt förkasta kopplingen mellan drogbruk och skam. Svenska brukarföreningen har helt rätt i sin syn på att ordet missbruk är ett pejorativt nonsensord. De flesta brukar så klart droger av ett eller annat slag; en mindre del av oss utvecklar ett problematiskt bruk.
Idag projicerar samhället och närstående sin egen skam på människor med beroendeproblem. Vi anser att detta beteende är såväl respektlöst som kontraproduktivt, eftersom den här typen av moraliserande försvårar rehabiliteringsprocessen.

Det hedonistiska synsättet är logiskt, eftersom beroende är naturligt och livsnödvändigt. Det är trots allt belöningssystemet som driver oss att söka njutning, vilket bl a främjar fortplantningen.
Nya vetenskapliga framsteg inom neurobiologi och beroende är en bidragande orsak till att freden i kampen mot droger är nära. För när problematiskt bruk av droger numera betraktas som symptom på neuropsykiatriska funktionshinder (kanske främst orsakade av det genetiska arvet, men såklart även av traumatiska händelser i livet), ja då framstår knarkkrigarna som förtryckare snarare än frälsare.

Cannabis kommer att legaliseras t o m i Sverige och det finns en slags treenighet som gör detta till en oundviklig konsekvens.

  1. Det är de materiella användningsområdena för cannabisväxten, miljöräddaren, som kommer att rentvå och revanschera plantan. Cannabis Sativa alt. Cannabis Indica är latin för såväl industrihampa som cupvinnare från Amsterdam, även om dagens hampentreprenörer förståeligt nog gör en distinktion mellan de två.
  2. Cannabinoider är kompatibla med det endocannabinoida systemet i våra kroppar och därför är cannabis naturlig medicin.
  3. Sista delen i treenigheten är rekreationsbruket, som i sin utvecklade form kan ta sig uttryck i givande diskussioner om existentiella eller andliga frågor, om man så vill.

Cannabis är fredens och förståelsens drog. Växten besitter en kraft som måste respekteras och nyttjas på ett ansvarsfullt sätt. Om vi kan göra detta på optimalt vis, kommer det att ge hela mänskligheten en otrolig skjuts framåt i vår utveckling.

Legalisera!

P.S

Stöd Sveriges dimmigaste blogg!

Om du skulle känna ett oemotståndligt behov att donera en kamppeng till bloggen, så kan vi glädja dig med att vi nu har en splirrans ny sida för donationer.

Vi tänker som sagt göra en omfattande uppgradering av Cannabis.se inom kort och det kommer att dra med sig en del kostnader, så har du lust att dra ditt strå till hampastacken, så är du välkommen närhelst du känner dig generös! 😉

Omröstning

[poll id=”2″]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hoppas du gillade artikeln!

Cannabis.se kommer alltid att vara öppen och gratis för läsarna, men idag har många annonsblockerare och arbetet med hemsidan tar mycket tid. Snälla hjälp oss genom att handla produkter från våra annonsörer.